19:46:56
Livet innan singellivet
Jag skrev i mitt första inlägg att jag varit singel i 4,5 år ungefär. Innan det var jag nämligen i en långvarig och seriös relation. Den varade i lite mer än 4 år och under det sista 1,5 året som par bodde vi dessutom ihop (och ytterligare ett halvår ungefär som ex).
"Varför tog det slut" kanske ni undrar då? För att göra en 4-årig lång historia relativt kort: Vi blev tillsammans när vi var 16.
Jag var så himla kär i honom när vi blev tillsammans och kände verkligen i hela kroppen att det jag kände var kärlek, riktig förbannad jävla kärlek. På många sätt var han den perfekta pojkvännen och på många sätt var vi ett fantastiskt par. Men när man blir tillsammans när man är 16 växer man oftast till slut ifrån varandra. I vårt fall var det jag som växte ifrån honom.
Det var jag som gjorde slut. I början när vi gick ut med att vi hade gjort slut (det är en jävla process kan jag säga när man varit tillsammans så länge och alla ens vänner är mer eller mindre gemensamma och den andres familj är som ens egna) så presenterade vi det som att det var ett gemensamt beslut. Jag hade kommit in på en universitetsutbildning i en annan stad, han hade kommit in någon annanstans och vi fick det att låta som att det var därför vi gjorde slut, för att det helt enkelt inte skulle fungera längre.
Men sanningen är att jag inte var kär längre och när jag kom in på den utbildning jag hade sökt kändes det som att det inte var någon idé att försöka hålla uppe fasaden längre. Att komma in på min utbildning var det som gjorde att jag tog steget över tröskeln och faktiskt sa orden som ödelade hela vår relation: "Jag tror inte att det här kommer fungera längre."
Han tog det väldigt hårt men höll liksom jag fasaden uppe, men ju närmare mitt utflyttningsdatum kom desto mer tecken visade han på bitterhet och svårheten att släppa taget. Bara något år efter att vi gjort slut blev han dock tillsammans med någon annan och kort därefter raderade han mig från alla sociala medier och till och med blockade mig på vissa (trots att jag inte på något sätt försökt ta kontakt med honom eller liknande). Idag är han pappa. Fattar ni, han är en farsa idag. Det känns så jävla sjukt. Men jag är genuint glad för hans skull och jag hoppas att han är lycklig. Det förtjänar han. Han var som sagt en fantastisk pojkvän under hela vår tid tillsammans, men i slutändan hade vi alldeles för olika mål och förhoppningar om livet och det blev helt enkelt inte hanterbart.
Ganska lång tid efter vårt uppbrott var jag totalt anti allt vad relationer hette, jag ville vara en fri singelfågel och leva runt och ja alltså det har jag verkligen gjort. Men mer om det i senare inlägg.